En gång i tiden hade Sverige bara två TV-kanaler. Det var en tid då man som TV-tittare sällan behövde riskera att stöta på någon oprovocerad idrott i någon kanal man aldrig hört talas om, på det där sättet man gör idag. På samma sätt var det som idrottsälskare inte ofta man faktiskt fick lystmäte för sin vilja att konsumera idrott; hockey, fotboll, vad det vara månde. Men på den tiden fanns det också ett TV-program som gjorde vinterhalvåret ljust och vackert, ett TV-program som gick rakt i hjärtat på alla oss fotbollsnördar som tittade med intresse, ett TV-program som vi minns med ett nostalgiskt skimmer: Tipsextra.
För att klargöra: Det här är på allvar, på riktigt. Det finns Tipsextranördar bland oss som faktiskt kan nämna målskyttar och statistik för matcher som sändes en enda gång under sjuttiotalet. Som inte bara minns kärnkraftsomröstningen 1980, utan som också kan säga vilken matchminut Andy Gray avgjorde för Wolverhampton mot Nottingham. Som kan nämna vem Trevor Cherry kom in istället för i matchen mellan Luton och Leeds 1975.
Urban Wigert har sammanställt boken Tipsextra – Den heliga eftermiddagen, och han är en av de som håller minnena av Tipsextra och siffrorna vid liv – två tredjedelar av boken består av matchfakta från alla matcher som någonsin visats i Tipsextra. Den första tredjedelen innehåller intervjuer med dåvarande kommentatorer, översikter över skrällar i cupmatcher, anekdoter och personliga minnen. Naturligtvis måste man ha någon form av relation till programmet för att uppskatta boken, naturligtvis måste man t.o.m. vara en av oss som minns Tipsextra med varmt hjärta. För många kommer den säkert att te sig som ett uttryck av oss sportfånars tilltagande vansinne. Men för oss är den en älskvärd tillbakablick på försöken att införa tysk ligafotboll i mitten av åttiotalet, gamla hjältar, både spelare och lag. Emeka Nwajiobi och Port Vale. Bengt Grive, Leif Larsson, Bosse Hansson och alla. Plinget i rutans starka urmoder. Tipsextra. Ah, så vackert! /Magnus
